RYCK UPP DIG!

Ljuset letar sin väg in genom strimmorna i den ådriga träväggen. Hur länge jag suttit här vet jag inte. Men mina ben har sedan länge domnat bort. Och mörkrets nakna kyla har ett säkert grepp om mitt väsen. Trollbinder och skrämmer mig på samma gång. Sjungandes martyrens vaggsång.

Likt en hund satt på platssittning har jag suttit kvar. Med huvudet sänkt och kroppen tyngd av skam. Skam över vad? Det vet jag inte. Eller har iallafall glömt bort. Varför sitter jag då kvar utan att möta livets blick?

Men när ljuset sökte sig in och trängde skuggorna på flykt, vaknar åter mitt djävlar anamma. Höjer blicken igen och fyller ryggen med kämpalustens råg. De domnade benen pirrar längtansfullt av spring. Martyren skräms på flykt som den fega stackare den är, av samvetets nypåtagna boxarhandskar.

Jabbandes spränger jag väggen i flisor. Brottet och straffet är ett minne blott. Livet lockar på mig, så varför vända om!
Ann Kock 5 mars 2014

Sportlov!
Förkylning!
Men milt väder!
Onsdag på sportlovet här i Sundsvall. Jag och sonen har känt oss risiga till och från i några dar nu. Men frisk luft har ingen dött av! Och sällskap på promenaden är inget man tackar nej till i dessa upptagna-av-annat-än-umgås-med-morsan-tonårsdagar <3

Man drar ner på tempot och vilar när man behöver. Viktigt att lära sig lyssna till kroppen. Den är en utomordentlig barometer. Dessutom så hinner man njuta av naturen. Och lyckan blir total när man hittar en skogsdunge som är snöfri. Lyssnandes till fåglarna och samtalandes om filosofiska tankar. Rätt intressant att lyssna till när ens barn börjar forma sin egen identitet med egna åsikter och värderingar...även om de till viss del är rätt färgad. Men ibland så lyser något annat igenom. En vinkling man inte ens sett eller tänkt på.

Väl hemma igen så tar vi oss en vitaminboostad fruktgröt. Mixa detta, så får du en underbart god och nyttig rawfood fruktgröt.
Banan, blodgrape, blåbär, mango.

Idag, för 27 år sedan kom jag som trettonåring till Sverige från Finland.
2/3 1987.
En dag som kom att rädda mig. Det hände inte något specifikt dramatiskt den dagen, utan det blev mer av en dag då mitt liv kom att ta en annan riktning. En positiv riktning.
Det firas med en liten tårtbit efter vår promenad idag.
I bakgrunden står mina två paprika plantor omplanterade och växer sig starka inför sin skörd.

Vår promenad idag tog vi till skogs för att titta på när en skogsmaskin röjer skog efter senaste stormen Ivar. Det är ett problem som dykt upp. Det står om det på St Olav pilgrimsledens hemsida....att stormen ställt till oreda. Hoppas de hinner röja det mesta innan vi ska traska.

Idag kom våren till Sundsvall! +8 grader, fågelkvitter och takdropp. Och dessvärre blank-is :-( , så benen får vila från långpromenader.
Men vad gör det för en allkonstnärs själ, då motionerar vi fingrar och händer i stället. Att jag gillar att skapa saker kanske ni förstått vid det här laget.
Köpte ett fantastiskt garn för ett tag sen. Idag var rätt dag att ta itu med det.

En väst i slätstickning har jag bestämt att det få bli.
På bilden nedan ser ni ena framstycket sakta växa fram.

Som sagt jag älskar att fotografera. Och med dagens smarta telefoner så är ju kameran alltid med en. Liten, kvick och förvånande bra.
Men jag vill ändå slå ett slag på stora trumman för analog fotografering. Den har, sen jag utbildade mig till fotograf för tre år sen, kommit att ligga mig allt varmare om hjärtegropen. Personligen tycker jag att dessa fotografier har en helt annan själ än de digitala motsvarigheterna. Alla! kan fotografera digitalt och få precis lika makalöst vackra bilder som en erfaren fotograf. Det är bara att klicka och radera. Speciellt om man dessutom har ett redigeringsprogram att tillgå.
När det gäller analogt, blir det genast mycket svårare att ta den där perfekta bilden. Det förstår ni ju själva.
Så idag har vi varit ute på en fotopromenad i det härliga vädret med en 50 årig trotjänare jag fick i min ägo för inte så länge sedan. En Zeiss Ikon Contessa. Distansen blir oftast inte så lång dessa turer. Men tiden vi var ute blir dessto längre. Och hundarna älskar våra fototurer när det ges ett större svängrum att lukta in varje ställe vi stannar till på.
Nedan en selfie på mig och kameran jag nämnde.

Lägg sedan till fotoalbum! Känslan att sitta och bläddra i dessa! Betydligt mera själ och känsla än att klicka fram bilderna på dataskärmen eller surfplattan. Tycker jag i allafall.
Det är klart att bägge teknikerna har sina styrkor och svagheter, men ur ett konstnärligt, estetiskt perspektiv föredrar jag analoga bilder. Och vem vet...nästa steg kanske blir analogt fullformat.

Jag älskar mat! Och godsaker! Så är det bara. I mina dryga 40 år har jag, utan att överdriva, säkert bantat bort 10 år av mitt liv. Lyckats? Nopp. Ja, för stunden. Men det enda beständiga är den mjuka ringen runt magen och den lite för stora rumpan. Den ständiga närvaron av att jämföra sig med andra, betydligt smalare kvinnor som automatiskt blev vackrare än en själv.
När jag hade passerat 35 så var det något inom mig som började tänka annorlunda. Jag struntade i vikten. Intalade mig att jag dög precis som jag är. Började istället förlika mig med att jag älskar mat. Och istället tänka på vad det är jag äter. Och att röra på mig mer. Satsar på ekologiskt i den mån plånboken tillåter. Hembakat mat- och fikabröd. Bytte ut mycket av den importerade besprutade frukten mot våra egna bär och frukter. Jag menar vad är väl bättre än att själv plocka blåbär, hjortron, svarta vinbär, jordgubbar och äpplen och plommon från egna träd och skogar. Lägg dessutom till alla goda groddar du själv kan ta fram hemma året om.
Min nya kärlek, Annika har introducerat raw food i mitt liv. Det tar jag också till mig men låter det inte styra helt. Jag tror på variation och måtta! Köttet då, ja det gillar jag alldeles för mycket för att helt ta bort från min meny. Däremot så satsar jag på "happy meat". Med det menas kött från vilda lyckliga djur, älg, hjort, rådjur, vildsvin, havsfisk mm. Inte vår fabriksprocessade tamdjurshållning. Den har tyvärr helt tappat förståndet, enligt mig.
Hela min filosofi sammanfattar jag i LIVSDUGLIG MAT! Det jag äter ska ha haft ett bra liv oavsett om det är ett djur eller en gröda och då ger det mig betydligt bättre energi och gör mitt liv mer friskt.

Dagens livsdugliga raw-food lunch. Råriven rödbeta. Vitlöks och smörvärmda kikärtor med egna mungbönsgroddar. Sååå gott.

Till kaffet en hemmagjord kaka som jag fått av en ny bekantskap. Den var vansinnigt god. Innehållande bl a nötter, torkad frukt och mörk choklad. Hoppas kunna återkomma med receptet senare!

Måndag och ett makalöst väder. Vi bestämmer oss tidigt att vi ska ta en längre vandring idag. Dessutom är det dags att börja träna med en liten packning. Kyrkoruinen i Selånger blir vårt mål. Där kommer sommarens stora vandring, efter St:Olavs leden att ta sin början. Vart efter jag går så vandrar även mina tankar. Tro hur det kommer att kännas när jag om några månader "går här på riktigt"? Kommer jag att orka? Kommer jag att finna stillheten jag söker under vandringen? Det sägs att man inte är samma person när man når sitt mål som när man startar. På vilket sätt kommer jag att vara annorlunda? I tanken? I själen?

Pilgrimshistoria
Vikingakungen Olof II Haraldsson färdades genom våra landskap när han 1030 återvände från Gårdarike till Norge. Den 29 juli 1030 stupade han vid Stiklestad och redan den 3 augusti 1031 helgonförklarades han i Trondheim.

Olofskulten etablerades genast och spreds oerhört snabbt både i Norden och ute i Europa. Vallfarter till hans grav i Trondheim startade redan 1031. Pilgrimer valde olika färdvägar och många av dessa går genom vår region.

Tradition och sägen berättar att kända personer har gått våra leder på sin väg till helgongraven i Nidaros, bl a den heliga Birgitta, Magnus Ladulås och drottning Blanka.

Vad är en pilgrimsvandring?
Pilgrim ? är någon som söker stillhet, kontemplation och långsammare rytm. Antingen genom att vandra längs leder där människor gått under medeltiden eller längs nyskapade egna eller allmänna motionsspår. Kanske med önskan att finna ro i själen.

Detta är symbolen som visar vägen. Selånger Kyrka, Sundsvall i bakgrunden.
Ännu ligger snötäcket kvar. Det är ca 4-5 månader kvar tills vi står här vid första utmärkningen "på riktigt". Än har vi tid att lägga många mil i våra ben så vi kommer orka.
Nu smakar kaffekoppen och kanelbullen gudomligt, sen vänder vi hemåt. Blir lite över milen innan vi är hemma igen.

Jag älskar bilder! Har jag alltid gjort. Och än mer älskar jag att fotografera så bilderna blir mina egna.
Alla bär de på sina egna berättelser. Vissa självklara, andra mer dolt. Dagens första bild talar tydligt - Vila!

Och då lyder jag! Och pysslar med lite annat. Skriver :-) ! Som är min andra passion.


NATURENS VIDUNDERLIGHET

Daggkåpan dimmans alla droppar rymmer.
Trädkronan niger följsamt närhelst vinden bjuder upp till dans.
Rötterna neråt mot förankring, sig söker utan bekymmer.
Fast solen, värmen och vattnet ovanför fanns,
banar de sin väg i tålmodig sans

Dagen tränger nattens skuggor bort och dagen omfamnas åter av natten i sin ständigt återkommande dygnsrytm.
Årstiderna växlar trots avsaknad av egen tidsuppfattning i sin stillsamma livsrytm.

Mitt i all denna storhet återfinns jag.
Skapad av två, genom kärlekens behag.
Genom ett frö som gror av lusters vätskor.
Bärandes och närandes av en moderlig grund.
Vi tidigt delar andetagens livsgivande förbund.
Men egna hjärtslag mig tidigt bär
och vägleds av min själ i all denna vidunderlighets självklara sfär.

Mitt liv levs i sekel, decennium, minut och sekund,
som är en människans påfund.
Men i evigheten, bortom timglas-sanden,
i ingenmanslanden
finns vårt själs-samfund.
Ann Kock 16/2 2014